Kritisk läkare sparkad

LO-Tidningen skrev 2 december förra året att den läkare som avslöjade vanvården hos Carema, inte längre får vara kvar på det äldreboende, Koppargården, som drevs av Carema. Motiveringen är samarbetssvårigheter. Ibland är Sverige riktigt obehagligt. Jag undrar hur detta stämmer överens med Lex Sarah? Kan detta vara lagligt? Borde Stockholms läns landsting, vars högsta politiska makthavare heter Filippa Reinfeldt (och är gift med Fredrik) ställas inför rätta?

En klarsynt israel

En klarsynt israel, Alon Liel, tidligere ambassadør i Sørafrika, sammenligner utviklingen i Israel med apartheid-Sørafrika.

Han skriver blant annet: «The danger of trying to seal a country off from the world was keenly appreciated by the lone voice of conscience in the South African parliament, a Jewish woman and a personal friend of mine, Helen Suzman. She said: «South Africa is slipping more and more into the control of a growing body of secret men, making secret investigations and reports.» But a nationalist parliamentarian argued that the law was necessary to block funds to students who «aligned themselves with the blacks.» This scare tactic worked and the South African bill was carried into law.» Han skriver også, om Israel: «When the Kirshenbaum Committee was suggested the co-director of Breaking the Silence, Mikhael Manekin, explained this dynamic: «They don’t need to love us or tell us that we are patriots. They are doing far more damage to this place than we are. Because of them millions of Palestinians live under military occupation. Because of them Palestinian-Israelis do not live in full equality in their own country. And because of them our position in the world is deteriorating day by day.» »

Les gjerne hele.

Nei til løsarbeiderdirektivet

Bjørnar Moxnes skriver på Nye meninger om vikarbyrådirektivet, som Arbeiderpartiet vil innføre i Norge. I fagbevegelsen er motstanden mot direktivet, som gjerne blir kallet løsarbeiderdirektivet der, massiv.

Moxnes skriver: «Vikarbyrådirektivet vil skape økt utrygghet i arbeidslivet. Hvis direktivet blir innført i Norge, vil det føre til økt bruk av vikarer og midlertidig ansatte, samtidig som ansettelsesvernet og retten til faste ansettelser svekkes. Flere tariffavtaler inneholder klare begrensninger for bruk av innleid arbeidskraft. Disse trues av direktivet.»

Les gjerne hele.

Sverige – nästa USA?

Håkan Juholt och Tommy Waidelich, partiledare respektive ekonomisk-politisk talesperson för Socialdemokratiska arbetarepartiet, hävdar i en debattartikel i Svenska Dagbladet (Brännpunkt) att klyftorna i Sverige ökar och hotar sammanhållningen. Ett av deras påståenden är att klyftorna i Sverige är lika stora som de var i USA på 1980-talet. De skriver: «Enligt OECD är Sverige ett av de länder där ojämlikheten vuxit som allra mest under 2000-talet». Svenska Dagbladets faktakoll ger de rätt i detta påstående. De refererar bland annat till en SNS-rapport, i vilken forskarna hävdar att «[o]avsett valet av mått och metod går det att skönja en trendmässig ökning av inkomstskillnaderna i Sverige från 1980 till idag».

Här har vi det svart på vitt – och vi får ändå inte glömma bort att de nordiska länderna är bland de utvecklade länder som fortfarande har minst klyftor. Det är en kvalitet som dessa länder borde värna om. De av oss som har läst Jämlikhetsanden (the Spirit Level) av Richard Wilkinson och Kate Pickett vet att de länder med minst klyftor, däribland de nordiska, har bäst statistik på många områder, inklusive sysselsättning. Allt prat om hur klyftor på något vis skulle vara nödvändigt är struntprat. Farligt struntprat.

Relaterat: FP: Bra med generösa socialförsäkringar.

FP: Bra med generösa socialförsäkringar

Via Alliansfritt Sverige hittade jag en intervju i Stockholms Fria Tidning med Folkpartiets ekonomiske talesperson, Carl B Hamilton. I intervjun så uttalar han sitt och Folkpartiets stöd för generösa socialförsäkringar, och han påstår att FP kommer att ta strid för att höja a-kassan. Folkpartiet har tidigare hävdat att generösa socialförsäkringar bidrar till högre sysselsättning, inte minskad. Om detta säger Hamilton: «Ja, så är det ju. Det ger drivkrafter att delta i strukturomvandlingen, trygghet i förändring pratar man ju om».

Fria påpekar att Folkpartiet sitter i en regering som monterar ned välfärden.  Hamilton hävdar att FP i regeringen har fått ansvar för skol- och utbildningsfrågor, medan andra fått ansvar för sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, och att «de prioriterat annorlunda». Han påstår dock att FP kommer att ta strid för en höjning av a-kassan, och han tror att det finns en insikt i regeringen om att det behövs.

Gott så. Nu får jag nog erkänna att jag tvivlar en hel del på att FP verkligen får gehör för dessa åsikter. Någonting som artikeln heller inte tar upp är att taket måste höjas i a-kassan. Och jag frågar mig, varför sitter FP i denna regering? Går makten före all heder? Men visst, om FP lyckas bidra till en positiv förändring (den som lever får se) – då skall jag gratulera dem. Utan ironi eller sarkasm.

Ida Gabrielsson skriver om klass

Ung Vänsters tidigare ledare Ida Gabrielsson har börjat blogga.  Hon skriver om klass. Om att tillhöra arbetarklassen. Och att vara arbetslös. Att vara sjukskriven. Jag känner igen mig. Jag har saknat någon som på allvar talar om klass – och då inte bara från en akademisk utgångspunkt. Det finns många välmenande människor från över- och medelklassen, absolut. Palme, som kom från högborgerligheten, måste nog anses vara en av de bästa ledarna sossarna har haft i Sverige. Trots att jag står ett ganska ordentligt stycke till vänster om socialdemokratin så klarar jag inte att frigöra mig från den respekt jag byggde upp för Palme under min tid som (vänster)sosse. Palme var bra. Men: det är skillnad mellan det man har läst sig till, och det man själv har upplevt.

Ta diskussionen om det brutaliserade arbetslivet som har blossat upp lite på sista tiden. Högerns normala reaktion till detta består av:
1) Det där stämmer ju inte, så illa är det inte.
2) Och förresten, de där jobben är ju bara tillfälliga. De hittar snart bättre jobb.

Högern är dum i huvudet. Sorry mac, men det är den. Instegsjobb eller tillfälliga jobb my ass. Jag har varit på flera arbetsplatser utan kollektivavtal, med timlön, och utan att veta om jag verkligen kommer att få jobba alla timmar som jag blivit «lovad» – plötsligt blir det mindre jobb, och då blir man inkallad till chefen – som kan vara en trevlig prick, men han har sin position i systemet – som upplyser om att, tyvärr, det blir bara tre dagars jobb den här veckan. Eller nästa vecka. På ett jobb som jag hade, och där var jag i nästan två år, så fick man veta från en vecka till nästa hur mycket man skulle få jobba. Det fanns folk som hade jobbat där i över tio år. Sedan företaget etablerat sig på orten. Kom inte och snacka tillfälliga jobb med mig. De tyckte förresten att fackföreningar var onödiga – det «blir bara krångel». Det var inte bara de. Många nya jobb – massa McJobs – har den inställningen. Fackföreningar har inte varit populära på någon av mina arbetsplatser.

Som ung försökte jag förneka min bakgrund. Jag gick till höger. Var medlem i Sveriges mesta högerparti många år. Satt till och med i distriksstyrelsen för MUF Värmland ett tag. Samtidigt var jag arbetslös på dagarna, men när någon frågade sade jag att jag var student. Då var jag ju någon. Inte bara en utgiftspost för skattebetalarna. Jag skäms. Hur kunde jag vara så puckad? Till slut gick det upp ett ljus för mig. Jag kan berätta mer om hur jag svängde från höger till vänster senare. Men en sak skäms jag inte för, och det är för att jag bytte åsikt. Man skall aldrig skämmas över att man är klokare idag än vad man var igår.

Läs Ida Gabrielsson här.

En sak till, jag är glad, av rent egoistiska skäl, att jag bor i Norge. Vår regering är absolut inte perfekt, och de gör en massa dumheter, och tyvärr är mitt bästa försvar för regeringen Stoltenberg att «om Høyre och Fremskrittspartiet fått styra hade varit så mycket värre – de vill ju att det skall bli som i Sverige». Det låter ju ganska tunt. Men det är inte så tunt som det låter.

Det lønner seg å kjempe

Jeg leser for tiden boka «Rødt!» av Erling Folkvord, der han beskriver sine erfaringer av norsk venstreside. I boka forteller han om hvordan arbeiderne på Jøtul i 1976 klarte å vinne en viktig seier overfor et undertrykkende selskap, i konfrontasjon mot ikke bare selskapet, men også imot Arbeiderpartiet og LO. Som det står i boka: Det lønner seg å kjempe.

Det har også vist seg i Ohio nå. I mars i år vedtok Ohios republikanske guvernør, John Kasich, en lov som innskrenket offentlig ansattes rett til kollektive forhandlinger. Klassekampen skriver: «Men folk i Ohio har mobilisert kraftig, og 1,3 millioner innsamlede underskrifter sørget for at lovforslaget måtte opp til folkeavstemning». Og velgerne i Ohio stemte for de offentlig ansattes rett til å forhandle kollektivt! Richard Trumka, president for USAs største fagforening AFL-CIO sier: «Ohios arbeidere har slått tilbake mot løgnene frontet av multinasjonale selskaper og dere anonyme allierte som forsøker å gjøre offentlig ansatte og alle de tjener til syndebukker gjennom å angripe kollektive forhandlingsrettigheter». Hear, hear. Solidarity, comrades.